Panikångest

Panikångest

april 13, 2018 2 av finurligafroken

Jag tog en promenad under sonens tennislektion. Spåret ligger precis bakom så jag gick 2.5an. Solen sken, det fanns blåsippor lite här och där och jag hade en bra bok i öronen. Det var tyngre än jag trodde. Redan efter några meter fick jag riktigt ont i benen och trots att jag gick i normal promenad takt blev jag svettig och andfådd. Jag ville flera gånger avbryta och ta en genväg tillbaka men jag fortsatte. Fokuserade på boken, solens strålar mot hyn och då och då hördes fågelkvittret genom mina hörlurar.

När jag vek av in på vägen mot tennishallen och kunde se byggnaden genom träden kom den. Jag kände hur kroppen började skaka. Hjärtat slog fortare än innan och det knöt sig i magen. Någonting tryckte över bröstet och en stor klump bildades i halsen. Ångesten var ett faktum. Jag tog mig in i hallen och upp till läktaren för att titta på resten av träningen.

Stolarna längst fram var upptagna av andra föräldrar så jag satte mig i soffan längst bort från planerna. Men det gick inte att sitta där. Kroppen skakade okontrollerat och hela kroppen gjorde sig klar för flykt. Men det går inte att fly ifrån sonens träning. Femton minuter innan han är klar och det är dags att åka hem. Jag gjorde det näst bästa. Jag gick ner igen och satte mig på stolen vid utgången. Där använde jag all min kraft åt att höra vad som hände i boken och att andas.

Man ska inte fly från ångesten eller situationer som framkallar den. Jag vet det. Jag har jobbat med det hela mitt liv. Men i vissa fall kan jag inte låta den leva fritt utan att göra någonting. Ibland måste jag kompromissa för att klara av situationer. Jag går emot min ångest varje dag och det tar så mycket kraft. Så ibland måste jag låta den vinna. För att orka. Trots att varje gång man låter ångesten vinna blir nästa slag svårare att klara av.