Jag hatar min kropp

Jag hatar min kropp

juli 11, 2018 2 av finurligafroken

Jag sitter ute på balkongen och njuter av kvällens lite svalare luft. Han har fönstret öppet för att få in kyla i sitt rum och jag hör hur han pratar med sina kompisar genom datorn. Vad dom säger kan jag inte höra men jag hör allting som han säger. Det känns som att jag tjuvlyssnar men samtidigt så vet han att jag sitter där ibland och att jag kan höra honom. Jag tycker det är mysigt att höra honom skratta och skoja med kompisarna på andra sidan skärmen. Det absolut bästa jag vet är hans skratt. Jag sitter ofta där för att få höra hans glädje på avstånd. Det känns som att jga kommer in i hans privata sfär utan att störa.

-Xxx sa en gång att jag var tjock och sen dess hatar jag min kropp. hör jag honom säga.

Hatar sin kropp? Han är ju knappt 12 år. Och pojke. Jag trodde helt naivt att man som pojke slapp sånt. Att det bara var flickor som upplevde det. I alla fall ganska långt upp i åldrarna. Och jag trodde inte att någon oavsett kön tänkte på sin kropp i den åldern. Kan inte komma ihåg att jag funderade på den alls fram tills sommaren innan jag började sjuan. Alltså minst ett år till innan min son är där.

Jag minns fortfarande väldigt väl den där dagen då jag var och badade med min bästa vän som var ett år yngre än mig. Vi njöt av vattnet och hade det roligt. Det var även andra där som vi kände och vi skojade och skrattade. Jag lyfte upp mina armar över huvudet och hon väser fram att jag genast ska sänka armarna. Jag förstår ingenting men gör som hon säger. Du har ju inte rakat dig under armarna viskar hon. Rakat mig under armarna? Jag lyfter lite försiktigt och tittar. Jo, det är faktiskt hår där. Ganska mycket. Och väldigt mörkt. Jag visste inte ens att jag hade hår där. Sen den dagen rakade jag mig under armarna och även mina ben otroligt noga. Nästan varje dag. Ingen skulle någonsin se något hår hos mig.

När jag sedan började i sjuan var jag lite större än dom andra och det fick jag ofta höra. Jag skulle fylla 14 år och hade inte en tanke på hur min kropp såg ut. Fram tills dess. När andra började påpeka att jag var tjock eller hade stor mage. Att jag inte orkade eller var speciellt snabb. När jag började åttan var jag smal. Utan att egentligen göra någonting åt det. Jag hade bara rört mer på mig antar jag. Och det var inte heller då någonting jag tänkte så mycket på. Det var ju bara en kropp. Fram till gymnasiet.

Men min son som ska börja sexan efter sommaren hatar alltså sin kropp. Har hört att han är tjock och tycker nu det själv. Jag som ständigt pratar om att alla är lika mycket värda och att alla får se ut precis som dom gör. Man är inte mindre värd för att man är lite större än någon annan. Jag har vänner i alla storlekar och värderar aldrig någon utefter utseende. Jag har alltid försökt visa honom det och inte prata om vikt och att jag är tjock med honom. Jag säger att kroppen behöver bra mat och att röra på sig för att må bra. Inte för att gå ner i vikt eller att vara snygg. Och att snygg och smal inte är samma sak.

Tydligen har jag inte nått fram. Jag behöver jobba hårdare på det med honom. Inte ska man hata sin kropp när man är så liten. Och det är absolut inget fel på hans kropp. Han är inte tjock. Och även om han skulle vara det så säger det ingenting om hans värde som människa. Hur ska jag få honom att förstår det?