Ångesten får inte vinna

Ångesten får inte vinna

augusti 20, 2018 0 av finurligafroken

Det känns som om jag satt i halsen. Som om någonting hamnat snett. Det irriterar och känns svårt att andas. Samtidigt känns det som om någon satt sig på mitt bröst. Eller kanske lagt en tung vikt rakt över medan jag sov. Det går inte att få ner luft hela vägen ner i lungorna. Någonting är i vägen. Jag vet vad det är. Det är ångest. Den är stark idag. Redan när jag vaknar är den där.

Jag blir förbannad. Hela min kropp skriker att jag ska springa och gömma mig. Krypa ner under täcker och ligga kvar där. Allting är farligt. Livet är farligt. Jag måste söka skydd. Komma undan faran. Faran som inte finns men som min hjärna skriker är precis bredvid mig. Jag gör precis tvärtom. Jag gör mig i ordning och åker iväg. Handlar lite saker som jag behöver och sen går jag in på banken för att få hjälp med några saker. Efter det går jag till apoteket och hämtar ut mer medicin. Jag låter inte ångesten vinna.

Så hur går det? Hela vägen till affären skakar jag av ångest. Magen var i uppror och jag kände att jag behövde vända hem. Direkt! Jag var tvungen att gå på toa, jag  skulle nog svimma, jag borde ätit mer innan jag åkte. Men jag tog mig till affären. Jag gick med lurar i öronen, huvudet neråt och stirrig blick. Jag hann tänka att jag nog såg väldigt otrevlig ut när jag gick där. Jag tog det jag skulle och skyndade ut till bilen så fort jag hade betalat.

Även inne på banken och apoteket slår hjärtat så hårt att jag tänker att alla måste höra det. Det måste synas på mig hur svårt det är att andas. Jag vet ärligt talat inte vad jag sa men det måste varit rätt för jag fick den hjälpen jag behövde och rätt medicin. Jag skyndar mig sedan hem men precis som jag vet så hjälper det inte. Ångesten har bestämt att den ska ta över mig just denna dag. Det är ingen idé att kämpa emot. Det har jag lärt mig för länge sen. Men däremot låter jag den inte vinna över mig. Jag gör det jag ska och ibland mer där till. Trots att jag varje sekund tror att jag ska dö. För det är så det känns. Som att man ska dö.